Lite stresspoesi

Jag stämplar in, får jobbet gjort. 
Jag håller efter, ler för stort. 
Gör det jag ska och mer
trots att ingen ser 
och ingen vill betala mer 
och arbetsuppgifterna blir fler 
och när de tar är det jag som ger 

Jag är inte bra.
Jag är matt, 
schack matt 
Jag är less 
är en mess 

Vara duktig flicka,
bara vara duktig flicka. 
Vara duktig flicka,
bara vara duktig flicka. 
Bara nicka. 
Duktig flicka. 
 
 
Q: På vilka sätt märkte du att du var utmattad?
 
A: Jag sökte hjälp för stress i början av februari på grund av att jag hade svårt att hålla koncentrationen på normala grejer som jag brukade klara av: läsa en bok, hålla en föreläsning eller konversationer. Jag hade hjärtklappning och svindel i pressade situationer och om det var störiga ljud kunda jag ibland behöva sätta mig ner, så jag gick ingenstans utan en väska för då kunde jag låtsas att jag letade efter något i den istället för att förklara varför jag egentligen höll huvudet nerböjt.

Jag märkte inte direkt när det gick över till utmattning, men jag larmade när hjärnan helt sade upp sig: jag stog och stirrade på motorvärmaren som jag använt varje vinter och tidig vår i tre hela år och upptäckte att jag inte hade någon aning om vad jag skulle göra med den. Jag fastnade med handen på tvättkorgen för att jag plötsligt inte visste hur tvättmaskinen fungerade, vilken jag har använt varje vecka sedan jag flyttade hemifrån när jag var 18 år. Och värst: en panikattack på ICA fick mig att rusa ut ur affären, samma affär som jag gått till i åtta år, för att inse att jag inte hittade hem. Jag sökte alltså hjälp för "jag har mist förståndet, något är förfärligt fel!" och diagnosen blev utmattningssyndrom i början av april.
Poesi, Poetry, Poetry slam | |
#1 - Mirre Sweetwords:

Oh så fint

Svar: Tack :)
Ljuva Julia

#2 - mittgodastefinaste:

Hade lite att läsa ikapp här hos dig, vilka fina visitkort!

Önskar dig en fin sommarvecka!

Kram Jennyt

#3 - Sanna:

Det låter helt fruktansvärt, Julia. Så himla viktigt att prata om sånt här. Känns som att vi lever i ett samhälle där en alltid förväntas göra mer än vad en ska. Jag vet på ett tidigare jobb jag hade så fick jag väldigt dålig löneutveckling, eller ja, de lagstiftade (typ) tre procenten. Jag tyckte att jag bidrog till mer än så, och hade också fått uppfattningen att min låga ingångslön skulle höjas när provanställningen gick över i tillsvidare. Men då fick jag höra att jag aldrig kunde göra något på arbetstid som skulle innebära en högre utveckling än de tre procenten per år. Om jag ville ha mer lön så var jag tvungen att jobba på fritiden och då ta fram konkreta lösningar som företaget kunde tjäna pengar på. Om jag således jobbade kvällar och helger (gratis) och kom på något som skulle innebära kapital så KANSKE jag kunde få mer än 3%. Insåg där och då att detta var inget för mig. Fine, pengar är inte allt, men det kändes lönlöst. Jag satt med dålig lön som jag inte skulle kunna utveckla till en normal en på säkert 10 år. Om jag inte kom med en idé (som jag utvecklade själv) på min fritid. Insåg snabbt att jag vägrade jobba mer än mina 40h per vecka, och att det var bättre att söka mig någon annanstans. Det kändes inte rättvist, helt enkelt. Hade jag däremot trott att det var enda utvägen till att få mer pengar på kontot hade jag förmodligen inte mått särskilt bra idag. Och jag är noga med det idag också; jag jobbar inte när jag är ledig. Det finns en kultur på vårt företag att en alltid ska vara tillgänglig. Men det är inte jag, är jag ledig, är det helg och jag inte har blivit beordrad av min chef att jobba så gör inte jag det. Det bara är så. Mamma gick in i väggen för drygt ett år sedan och jag vill inte göra det, vill inte bli tagen för givet. Så jag bestämde med mig själv tidigt att jag måste sätta upp mina regler för mig själv och vara tydlig med att kommunicera dem till mina arbetskamrater. Det har funkat för mig i mitt yrke, men det är ju inte alla det fungerar för. Jag tycker det är något som samhället i stort behöver belysa och prata om. Vi kan inte ha det så. Vi kan inte ha ett samhälle där människor blir tagna för givet. Det kan liksom inte vara meningen med att vi är här - att vi ska jobba ihjäl oss. Kram till dig i alla fall <3

#4 - tess:

Usch va tufft.. Inte lätt att hantera det där. Har en kompis som fick lika diagnos, hon tar sig sakta tillbaka steg för steg. Men man får inte pusha, allt ska gå i ens egen takt.<3

#5 - elin:

Hoppas du får en toppen bra måndag finis och att ångesten blir bättre<3

#6 - Bella:

Panikattacker när man är ute sådär är hemskt! Har även jag fått en på ICA, och paniken blev liksom extra förstärkt av att.. vad sjutton skulle jag ta mig till? Där stod jag liksom med varukorgen och kunde knappt andas.

Svar: Exakt, det blir så mycket värre i offentliga situationer. HU!
Ljuva Julia

#7 - GoForFit:

Älskar texten! Att bara köra på trots varningstecken... Känner igen mig i det där.. Så viktigt ämne, himla bra att du skriver om det :)

#8 - Amanda:

Väldigt fint inlägg och skrivet av dig<3

#9 - Netti Starby:

Usch vad jobbigt och jag känner så väl igen mig i det du beskriver då jag också gick in i väggen. Starkt av dig som delar med dig! <3 Kramis

#10 - Carro:

Härlig "stressvers", känner igen mig i den ibland. Hoppas du får en härlig och lugn sommar och känner dig redo för jobb i höst med nya tankar och värderingar :)

#11 - Norahsmamma:

Läskigt att det kom så smygande att du inte märkte det. intressant läsning och man får sig en tankeställare.

#12 - Louise:

Uach känner igen mig så mycket började liknade för mig ! Inte kul men panikångest 😞

#13 - ego:

Hemska upplevelser! Sådana känslor måste kräva en försiktig lång rehabilitering... Det verkar ju som om du ändå är på rätt väg. Håller tummarna för dig!

Svar: Ja, det var sjukt läskigt <3
Ljuva Julia

#14 - birgitmaria:

Fy vad otäckt!
Men som jag skrivit förut, ta det lugnt och skynda långsamt! Du ska hålla länge!
Kram <3

Kommentera här
Upp