Broder Tuck!?

 Nu har håret haft en liten paus i sitt ramlande, men tyvärr har det blivit för utbrett ändå. Jag döljer för närvarande med keps och en slugt knuten knopp på huvudet när jag är ute i offentligheten, men det kommer inte fungera i längden. Långsamt försöker jag acceptera att rakapparaten ska fram. Ack. Det är ingen kul sjukdom, det här.
 
 
Nu ska jag i alla fall på en promenad innan jobbet och se till att få lite ljus, motion och kanske till och med bidra till "beach 2017"-vanor. Lite extra motion, lite mindre fredagsmys, lite extra soltimmar, lite mindre i glasen och sådär. Jag längtar så extremt mycket till sommaren och framför allt: semestern! 

Passande jobbkläder

I våras skapade två duktiga elever på min arbetsplats en kepslogga. Nu finns alltså kepsar, riktiga, snygga, svarta snapbacks, med vår skolas logga på. Är inte det perfekt när man drabbas av alopecia? Jag kan ta på en keps för att täcka den bleka skallen, men fortfarande ha liksom "jobbkläder". 
 
Så snart min peruk har kommit klipper jag dock av skiten, det är för stor skallighet för att kunna dölja den med hjälp av att "kamma håret rätt" och med tanke på de förra gångerna jag tappat håret så har jag oddsen emot mig... 
 
Jag är verkligen ledsen, men det får jag vara. Så länge jag är stark och modig och öppen med det hela samtidigt så är det ingen skam i ledsamheten överhuvudtaget.

Alopecia is a bitch

Det är deppiga tider i Casa de Müller. Det var visserligen rätt deppigt och besvärligt innan, men hey, låt Julia tappa håret också - som en trevlig liten bonus! Det är vad som händer nu i alla fall: jag är inne i ett skov alopecia som långsamt lämnar mig fläckvist hårlös på huvudet. Jag känner att det är lika bra att alla som läser här vet det, för det lämnar mig ledsen och med ett konstigt, stripigt utseende. Så ingen behöver fundera. 
 
 
Fördel: det är inte farligt, gör inte ont och smittar inte.
Nackdel: allt annat.
Upp