Jag blev sjuk

Det här är inget kul inlägg att skriva. Det finns så mycket som ni inte får läsa om på bloggen för att det är för personligt, det rör andra människor och det är inte kul läsning hur som helst. Jag har fått utmattningssyndrom, som ju är så vanligt vid det här laget att man ju tycker att jag borde vetat bättre än att hamna här. Så många gånger jag läst om det, hört om det, sett det bland mina kollegor och vänner... hur kunde jag? Och hur kan samhället och livet bete sig så illa att en stressjukdom är vardagsmat..? 
 
 
 Sjukskrivning
 
 KBT-terapi
 
 Motion dagligen
 
 Fasta rutiner
(mat, sömn, aktiviteter)
 
 Mycket omhuldning
och sociala möten
 
 Byta miljö
 
Men nu vet vi det här. Nu vet jag var alla mina åkommor kommer ifrån och jag kanske misstänkte innan men nu vet jag. Så nu behöver vi inte skriva mer om det i det här inlägget. Del i behandlingen är nämligen att göra allt det jag så länge undvikit på grund av rädsla för ångest och stresspåslag. Så nu kör vi. En hel massa soul search på G. Nästa läkarbesök är först 12 juni.
 
 
Jag inser att det här inte svarar på några eventuella frågor... men ställ dem i kommentarsfältet eller skriv till mig på mailen eller ring mig.

KBT!

Idag har jag min nästa session KBT. Jag går en stresskurs på Ålidhems Hälsocentral och det här är, om jag räknar rätt, sjätte veckan. Vi är en grupp som av olika skäl och med olika symptom lider av stress, som tillsammans får föreläsningar och verktyg att använda vid stresspåslag, samt olika läxor och uppgifter att göra mellan tillfällena. En av läxorna innebär för mig att prioritera min hygien och hälsa. Inte gå i mjukisar och sitta och solka eftersom "ändå inget spelar någon roll längre". Så idag blev det klänning och bälte och ögonbryn - det är faktiskt lite trevligare att sitta på beteendeterapin och se respektabel ut än att se ut som jag känner mig. Grå och slapp.
 
 
Hoppas att ni alla har en fantastisk dag och tar vara på era dagar. Ta inte er kropp och hälsa för given, utan ta hand om er i god tid. Ät bra, prata mycket, skaffa sovrutiner och motionera. Gör era jobb, studier och ärenden på lagom nivå och i god tid. Skratta mycket. Gråt när du behöver. Kramas. Hej då.

Mina elever klippte av mitt hår

Jag har en autoimmun sjukdom som heter alopecia. Den gör att jag ibland tappar huvudhåret. Nu är jag, som de flesta trogna klickare och läsare vet, inne i ett skov av håravfall och det har satt sig mitt på hjässan - omöjligt att kamma över om man inte vill likna Donald Trump. 

När mina fantastiska nior frågade om de kunde få klippa mitt hår, eftersom det ändå skulle ramla av, så var det en självklarhet. Att de är delaktiga från början gör att det blir mindre tissel och tassel, och det var så roligt att se dem "ta saken i egna händer" och ta hand om sin lärare, mitt i klassrummet en helt vanlig torsdag:
 
 
Före hade jag kala fläckar som jag täckte med kepsar och slugt knutna hårknoppar. Men som ni ser är det en yta stor som en handflata vid det här laget och det var dags att plocka fram syslöjdssaxar och kreativiteten.

 
Det skulle kunna vara "för många kockar" och de skulle ha kunnat djävlas med mig och köra en härlig Skalle-Per eller munkfrilla, men de var så duktiga. Vilket samarbete och vilket mod, att ta sig an mig och min sorg på ett moget och samtidigt rättframt sätt.
 
 
Vi lär hitta hårstrån överallt i det där klassrummet fram till skolavslutningen och kanske ännu längre, men det är så värt det. Det är verkligen skönt att inte hitta långa slingor av hår överallt, nu kan snagget ramla ifred om det vill. Och ryker luggen så snaggar jag den med. 

Med det här inlägget så är jag helt redo för alopecians grepp och tackar mina nior för deras insats i att ta tillbaka kontrollen. De är fantastiska, punkt slut!
Upp