Vårvintern här i Umeå

Vårvintern kan verkligen vara en av de bästa tiderna ibland. Ja, alla är sjuka och ja, jag deppar över att jag tappar håret och ja, jag har det mycket stressigt. Men det är så himla... hoppfullt. Det är den bästa åkningen dessutom: man åker snowboard på vid snö, men i värmande solsken och med våren runt knuten. Tack och lov för det.

 
En bra tid spenderas helst som bilderna ovanför: fastspänd på en snowboard i solen. Vilken himla tur att min pappa stod ut med att lära mig den här sporten, trots att jag i början inte klarade liften själv och inte vågade svänga åt ena hållet. Jag är så tacksam att han väckte ett nu 16 år långt intresse.

Jag önskar mig tillbaka

I Umeå fick vi massa decimeter snö i slutet av februari. Nu när den smälter blir det översvämningar och jag bryr mig inte. Våren ska komma och jag ska bli lycklig. Men idag, denna hemska dag i veckan, söndagar... då önskar jag mig tillbaka till den vinter jag hade vecka 10. Jag längtar tillbaka till Italien och Canazei. Till de hårda sängarna och de tyroliska korvarna... jag skulle göra vad som helst för att kunna knäppa fingrarna och komma tillbaka till Italien. Veckan gick helt enkelt för snabbt. 
 
 
 
 
Men nu är det söndag... vad gör man? 

För att andan faller på

Ni som läser min blogg dagligen måste ha trott att planet störtade eller något, för jag har inte skrivit sedan... jag vet inte ens när. Men det var semester, då sitter man ju inte gärna vid datorn, och sedan blev jag tyvärr mycket sjuk av en dålig bläckfisk eller något, för igår var första dagen jag var på benen. Tack och lov hann flygningen från Verona vara över och jag landade hel och ren (nåja...) i Umeå. Jag har sedan dess inte orkat mycket mer än att dricka Coca-Cola, se Supernatural och sova.

Jag tänkte dela med mig lite extra bilder från Canazei och Italien, av den händelse att datorn skulle dö (den har blåskärmat lite då och då innan resan) och nu när jag är frisk och pigg. 

Först en balkongbild, innan promenix till snowboardförrådet. Vi kollar väder och vint och temperaturer, samt njuter av en helt sagolik utsikt: både Dolomiternas olika toppar och lilla Tyroliska byn.
 
Min far och jag åkte själva på den här alpresan och lämnade mamma och storasyster hemma. Sådana svin vi är ändå, men jag tror inte att de är sådär hemskt peppade på det i alla fall.
 
Backarna var bländade vita och nypistade varje morgon - vilket jättejobb. Jag vill också tillägga att jag inte alls ville lämna tillbaka brädan när semesterveckan var över... den hade verkligen studs i sig!
 
Nackdel med snowboard: traverseringar, transportsträckor och att ofta behöva sitta ner i snön för att knäppa på och av utrustningen. Samt, efter första dagen, att ta sig upp igen... idag är det sex dagar sedan jag åkte snowboard och jag har fortfarande en antydan till träningsvärk...
 
En dag var himlen sagolikt blå och tre luftballonger svepte långsamt över bergen och det var... sinnessjukt. Ja. Sinnessjukt vackert!
 
Jag har sååååå många utsiktsbilder eftersom det var vackert var man än tittade. På riktigt, var det inte snygga berg så fanns där snygga italienare... vilka jag också tjuvfotade.
 
Varmt vin med kryddor och lite annat gött var livräddande när det blev sådär himla blåsigt en dag. Det var aldrig kallt i sig, men med hårda vindar så är det som att de få minusgraderna åker rakt in i en. Då är den här drycken att föredra.

Visst syns det hur bra vi har haft det? Men nu är det tillbaka till vardag och den här veckan har jag nationella prov och njuter som tusan.
Upp